En Svensk Tiger retar smaklökarna


En Svensk Tiger
Ministeriet promo-cds (Buzzbox)


Förvisso bara en låt men den retar aptiten och redan nu ser jag fram emot fullängdsdebuten i höst. En Svensk Tiger kommer från Göteborg och lirar punkrock som hade renderat dem en plats på dåtidens Totalgalor, som Birdnest och Beat Butchers arrangerade. Ilska. Glöd. Melodier. Gung. Svenska texter. Johan Johansson producerat. Säger en del. Men kalla det inte trall. För den här svensken tiger inte, den ryter. Vill höra mer!

Garanterat mangel


Tinner
Imperial d-beat crust n roll fuck ups cdr (egen)


Ålands hårdaste mangelpluton är redan tillbaka. Gött. Ett band som verkar under devisen "ta din kepsmetal och dra åt helvete" kan jag inte få för mycket av. Låtarna på den här inspelningen var från början planerade på en samlingsplatta tillsammans med Sick Terror, Agathocles och Jack. Men i punkvärlden går ju inte allt alltid efter tidtabellen och Tinner lackade ur. Därför finns de här sju svinhårda noisecyklonerna nu utgivna på "Imperial d-beat crust n roll fuck ups" - och plattan låter som titeln. Perfeket varudeklaration.

Sanslöst läcker


The Dynamite
Corrupted sound waves (Klownhouse)


2008 har en så länge varit ett suveränt musikår,
precis som 2007 och 2006 och 2005... Dorlene Love
har debuterat. Tysta Mari likaså. Och Disfear har visat
att man är bäst som vanligt.

Jag har ett berg av coola plattor jag inte hunnit med.
Jag skyller bland annat på Dorlene, Mari och Disfear,
som alla stulit mycket av min tid. Men frågan är om
inte sensationellt snygga göteborgarna The Dynamite
slår alla rekord med sin fullständigt bedårande platta
"Corrupted sound waves".

Det här punkgänget plockar de coolaste riffen från
Dead Kennedys, Damned, Clash och Zero Boys och
gör febrig pogopunk man aldrig vill sluta lyssna på
eller skråla med i. Dessutom har de en sanslöst läcker
sångare i Daniel Axelsson. Close-Ups Calle Granhult har
beskrivit honom så här: "snubben låter som en gråtfärdig
blandning mellan Jello Biafra och Keith "Monkey" Warren
(Adicts)."

Fatta hur sjukt bra det här bandet är!

Seitan - inte Satan!!!


Seitan
D-beat hippie lovers (Inget jävla chafs records)


Och för varje dag lär man sig något nytt...
Jag trodde Seitan med namnet ville markera
ett visst släktskap med black metal-scenen
eller kanske bara flörta lite med den. Men hur mycket
jag än lyssnat på "D-beat hippie lovers" har jag
inte hittat någon koppling, bara 14 feta cruststänkare
med exemplariskt gurglande. Visst öppensinnande
mangelmänniskor kommer att falla på knä inför
Seitan, men knappast den inbitne satanisten.

Och så några veckor senare googlar jag Seitan
för jag vill kontrollera några uppgifter och får
ett flinande svar från Wikipedia på mina funderingar:
"Seitan, glutenbaserad vegetarisk köttersättningsprodukt .
Kallas ofta mock duck eller mock chicken på asiatiska
restauranger. Historia. Seitan uppfanns i Kina på 1000-talet.
De buddistiska munkarna letade efter något som kunde
ersätta köttet i den traditionella kinesiska maten."

Hmm, inte direkt ett namn för den som tillbedjer det råa köttets lustar...

Tonårsångest vs. ultrabrutal råpank


Acursed
Tunneln i ljusets slut cd (Prank)


Scenens dystraste crustpunkare är tillbaka med
en märklig platta som saknar låttitlar men är full av
självmordspoesi och ultrabrutal råpunk. Musikaliskt är
östgötarna briljanta och vevar kanske det elakaste
manglet sedan Skitsystem lät maktens murar rasa.
Så långt allt gott. Däremot har jag stora problem
att ta till mig de prator mellan låtarna, där det förkunnas
att "framtiden är en synonym för slutet" och "livet omkullkastar
alla drömmar". Tonårsångest i händerna på vuxna män
blir sällan särskilt spännande, hade man åtminstone
brett på lite mer med öschötskan hade det kunnat bli
en framtida buskisfavorit... nu bara lite lätt genant...

Pissarg punkrock


Slaktattack
D-taktsvingar cdr (egen)


Slaktattack presenterar fem nya låtar på "D-taktsvingar".
Och det rör sig om fet råpunk som påminner om tidiga
Svart Snö på mäskparty med No Security . Det är pissarga
inspelningar med två fingrar i luften. Det är "Låt den svenska
flaggan brinna" för 2000-talet. Allra hårdast är "Rammad
av rännstenen" där Nödslakt hjälper till i refrängen. Otroligt bra.

Ruskigt bra mördarpunk


Abjekt "Demo 2007"

Jag har en hög med skivor intill stereon i biblioteket. Det är bra plattor hela högen, ändå är de mitt dåliga samvete. De har legat där alldeles för länge. Absolut inte olyssnade, däremot inte omnämnda - än. För jag har gett mig själva f-n på att jag ska beta av den där jättehögen av musik som skickats till Södra Promenaden.
Abjekt har exempelvis fått vänta alldeles för länge. De har vid det här laget kanske redan släppt ett par skivor och gjort åtminstone ett par vändor i Europa. Det skulle i så fall vara dem väl förtjänt, för de fyra låtarna på den här inspelningen håller sjukt hög klass. Och med tanke på i vilka band de har snubbarna tidigare lirat är det kanske inte så konstigt - exmeplevis Contemptuous och Dims Rebellion (oi - var tog ni vägen?). Men Abjekt handlar inte så mycket om oi eller street punk, utan låtarna här är mer mördarpunk som typ Rösvett, med några stänk Svart Snö. Jag vill verkligen höra mer. Ruskigt bra.

Omtöcknad, febrig, förälskad

image890
Tysta Mari
Tjugo minuter över tre (Wasted Sounds)


Det har tisslats och tasslats om Tysta Mari
ganska länge och jag tyckte själv att singel-
debuten "Monument" (2006) växte ju mer
tid jag gav den. Men jag förstod aldrig hur
bra det här skulle kunna bli, hur bra Tysta
Mari är - inte förrän jag satte på mig hörlurarna
på tåget till Helsingborg och tryckte fram
"Tjugo minuter över tre". 41 minuter senare
var jag lätt omtöcknad, lätt febrig, lätt förälskad
i Tysta Mari. Det här otroligt snygga och coola¨'
bandet från någon förort där något måste hända
när allt slår in är glödheta. Och referenserna
haglar till Ebba Grön, KSMB, Imperiet (Rasera-
plattan), Stockholms Negrer och - faktiskt -
The Clash. Det är inte konstigt att pojkar och
flickor, kvinnor och män, faller pladask för fyra
snubbar som kallar sig Tysta Mari.

Smakar bra i mindre portioner

image889
Splitside
Our days are numbered (Knuckle ride)


Splitside är ett sympatiskt punkband från
Sölvesborg i Blekinge. Jag fick deras debut-
platta för ganska länge sedan och har gett
den ganska mycket tid, för jag blev inte riktigt
klok på "Our days are numbered" i början.
Visst, det handlar inte om raketforskning eller
mattemetal i tidiga Dillinger Escape Plans
anda - utan om punkrock. Men det var något
som störde, något jag inte kunde sätta fingret
på - tills jag förstod att skivan är för låååång.
19 låtar på runt 50 minuter är too much. Splitsides
punkgryta med ingredienser från bland annat
The Unseen, Rancid och Dropkick Murphys tappar
smak när den ligger så länge på tallriken. När
jag styckade upp "Our days are numbered" i tre
nästan lika stora bitar och lyssnade på nytt retade
Splitside aptiten på ett helt annat sätt. Det här gänget
har alla förutsättningar för att göra avtryck på scenen
i framtiden. Och till nästa platta hoppas jag de lärt sig
lesson number one - less is more.

En elak plattjävel att älska

image888
Retaliation
The cost of redemption (No Tolerance)


Jag har haft en kärlekshistoria med Mjölbys
Retaliation ända sedan jag fick deras första
demo runt 1994. Jag blev helt knäckt av det
furiösa manglandet  och den stenhårda
attacken i materialet. Sedan dess har jag
sjungit Retaliations lov för alla som velat
- eller inte velat - lyssna. Och efter att ha
umgåtts med det nya albumet "The cost of
redemption" under en längre tid kommer jag
fortsätta min mission att hylla ett av världens
bästa grindband. "The cost of redemption"
är en elak plattjävel som skriker, hatar och spyr
den goda smaken långt ner i halsen. Den våld-
samma och brutala aggrogrinden sparkar
det vackra blodigt, sliter i stycken och trasar sönder.
Retaliation berör som alltid. "The cost of redemption"
består av 28 nya hits - jag älskar varenda jävla ton.

Charmig punk'n'roll

image887
The Scams
One night of mayhem (Zorch)


Jag har varit förtjust i den här småländska
(var annars?) punk'n'roll-trion sedan dag ett
och jag blev på gott humör när bandet skickade
sin debutplatta (utgiven i fjol), för det visar sig
att The Scams charmiga rock'n'roll-punk fungerar
i fullängdsformatet med. "One night of mayhem"
är sena whiskeyfester på underjordiska klubbar
där dj:n snurrar Motörhead, Bill Haley, Sex Pistols,
Chuck Berry och Heartbreakers för fulla muggar.
Coolt!

Kvoteringen imponerar igen

image837
Kvoteringen
Dödens handslag


Det är svårt att inte bli imponerad av snubbarna
i det här Örebrogänget, de ger ut plattor med olika
band till höger och vänster och det mesta håller
hög kvalité. Kvoteringen är ett sådant exempel.
I fjol släpptes en drös inspelningar med bandet,
bland annat coola fullängdaren "Bister prognos",
och nu är de aktuella med sjutummaren "Dödens
handslag", som består av fyra råpunkbomber i
den högre skolan. Och jag gillar det här som satan.
Calles rasande vrål. Jallos råpunkriffande och
Larre snabba trumspel. "Dödens handslag" är
lysande.

Larre hälsar att Kvoteringen tänker ta det lite lugnt
nu, men slänger samtidigt in brasklappen "men
känner jag Jallo och Calle rätt så pangas det in
nytt Kvoteringen också när de blir lite törstiga."

Viva Hate kräver tid

image836
Viva Hate
Hateful and hollow


"Viva Hate" var titeln på Morriseys solodebut 1988.
Viva Hate är också namnet på det punkband som
forne Tiger Army-medlemen Geoff Kresge sparkade
igång för drygt tre år sedan. I sättningen finns också
Matt Wedgley från AFI, Greg Utter från Swingin Utters
och The Henchmens Eric Razo. Ett namnkunnigt gäng
med andra ord som i fjol gav ut cd-ep:n "Hatefull and
hollow". Jag har lyssnat ganska mycket på den här
plattan. I början tyckte jag mixen av metal-riff, psychobilly
och punkrock var ganska förvirrad. Men ju mer de fyra
låtarna fick snurra desto mer förtjust blev och framför allt
i psychopunkkanonen "Save me". Det enda jag egentligen
saknar är en ruffigare och elakare ljudbild, då kommer Viva
Hate sitta direkt.

Nästa års bästa platta - Live the storm

image752
Disfear
"Live the storm"


Jag borde inte bli överrumplad efter alla år. Disfear har alltid övertygat. Disfear har alltid blivit bättre. "Everyday slaughter" och "Misanthropic generation" är två av de bästa kängplattorna som spelats in. Jag älskar den raka  crustrocknrollen på samma sätt som jag diggar Motörhead, Ramones och AC/DC - band som vägrar kompromissa med sin grundformel.
"Live the storm" är Disfears första platta på snart fem år och den spelades in i Usa hemma hos Converge-Kurt. Ljudet är som vanligt fett och d-takten svänger som aldrig förr. Jag kommer på mig själv spelandes lufttrummor, det gör jag aldrig annars - men det är omöjligt att motstå.  Dessutom har Disfear kryddat flera låtar med Turbonegro-refränger, det låter hur coolt som helst.
Jag rådiggar det här bandet. Har gjort så sedan de kallade sig Anti-Bofors. "Live the storm" känns efter några dagars lyssningar som deras bästa. Den ska finnas i butik i slutet av januari, notera redan nu.

Tidigare: Slut på strandlivet - Disfear spelar in en ny platta
här.

Imponerande debut

image740
Antipati
On repeat

Förväntningarna har varit skyhöga på den här debuten. Dels består Antipati av folk från avsomnade skinheadgänget Contemptuous, dels har de smakprov ligan lagt ut på myspace gett mersmak. Och precis som i fallet Gatans Lag blir jag hejdlöst förälskad i "On repeat". En platta proppad med aggropunk som påminner om såväl Agent Bulldogg som Blitz och Strebers, stiligt klädd i oxblodsröda Dr Martens och snaggad frisyr. Inledande hatattacken mot SL i "600 spänn" är årets låt. "Born without balls" och "On repeat" är skränig kravallpunk. "Tired" och "Slut" är whiskeystinn oi-punk från rännstenen. Jag rådiggar till och med hyllningen till hemstaden Stockholm i "Stockholm Stockholm!". "On repeat" har verkligen gått på repeat.

Fotnot: Den här recensionen skrevs för Close-Up men kom inte in i tidningen.

Fetaste manglet

image718
Tinner
"Harder, Faster" (Smyt)


Det var mindre än två veckor sedan som jag blev helt
klubbad av Tinners mäktiga tolkning av Anti-Cimex-klassikern "Heroindöd". Nu har jag fått hela cdep:n från bandet och det är sjukt bra mangel den hemliga trion vräker ur sig. Är du inne på gäng som Skitsystem, Totalitär och Massgrav kommer du älska "Harder, faster" och låtar som exempelvis "Får man ta crusthunden med sig in i himlen", "Dödadinchef" och "Snedtänd igen". Dessutom hör man inte texterna, vilket i det här sammanhanget är ett extra plus i kanten.

En del rykten gör gällande att Tinner kommer från Åbo, andra att bandet hör hemma i Helsingfors. Vem vet, kanske HIM-Stobbe (Valvontakommissio) döljer sig bakom någon av Tinner-signaturerna: Subben, Keff och Joppe.
Och den som vågar kan ju försöka att riva av Tinner rånarluvorna när de lirar i Linköping (Skylten 9 november) och Stockholm (Klubb Gråzonen 10 november).

Om två veckor ska Tinner spela låtar till en samlingsplatta med ungerska Jack, belgiska Agathocles och brassarna i Sick Terror. Tinner avslöjar på sin myspace några av nummren som kommer att dyka upp där: "Ta din kepsmetal och dra åt helvete", "Mer indie än du", "Ursäkta var är rännstenen" och "Retuschera mig". Låter lovande. Till dess, skaffa "Harder, faster" - fett värstingmangel!

PS: För den som har vägarna förbi Åland så lirar Tinner och Asta Kask på Dinos Bar, Mariehamn, den 27 oktober.

Förvirrade jänkare

image624
Whiskey Rebels
Create or die (People like you)


Jag blir smått imponerad att man kan låta så här förvirrad efter sex år tillsammans. Whiskey Rebels har alldeles för många förebilder och vill låta som dem alla. Ena stunden är det Agnostic Front-hardcore, i nästa Rancid-ska och i tredje Templars-oi. Så där håller det på skivan igenom och även om en och annan låt faktiskt är riktigt bra, exempelvis "Crossroads", så blir helheten naturligtvis lidande av det schizofrena materialet.

Kanonbra debut

image624
Gatans Lag
"Alla hängda rövares själar" (Kjell Hell)


När Gatans Lag från Borås tidigare i år gjorde sitt debutgig så kunde stora delar av publiken låtarna nästan bättre än bandet själva, det har sångaren Jonas Mortensen berättat för mig. Och när nyheten spreds att Kjell Hell skulle ge ut Norrby-ligisternas debutalbum så snackade alla om Gatans Lag. Jag har inte varit med om en större hajp på länge. Inte illa för ett band som ifjol släppte en demo och i år lirat i Peking Fans-lokalen.
Men när man lyssnar igenom "Alla hänga rövares själar" är det inte så svårt att fatta varför Gatans Lag är namnet på alla punk- och skinläppar. Med glimten i ögat sjunger man sånger från rännstenen: det handlar om att kröka, det handlar om att slåss och det handlar om att hata. Och kvartetten hatar de flesta - allt från Svenssons med labrador till George W. Bush till Elfsborgs gulsvarta Guliganer. Gatans Lag hatar folk med samma charm som Anti-Nowhere League en gång gjorde och de är minst lika kaxiga som de där ICF-bröderna Geggus en gång var. Musiken är ganska traditionell svensk punk, inte långt från exempelvis Ebba Grön. Kanonbra!
Favoritlåtar: "Skalla sparka sluta aldrig slå", "Vakta din tunga", "Alla hängda rövares själar", "Hata folk", "Jag kan inte slåss"

Energin flödar

image621
President Fetch
"Cruel beats... gently slumbering" (Heptown)

President Fetch är en institution inom dansk punkrock med sina 20 år på scenen. Och trots den respektingivande åldern fortsätter energin att flöda genom de feta punkrökarna, som om Köpenhamnsgänget bestod av några hungriga tonåringar. "Cruel beats... gently slumbering" är bandets tredje platta - och den bästa. Danskarna flörtar med MC5, Poison Idea, AC/DC och Dead Kennedys. Det är puls, hetta och punkrockmangel. En grym platta.

Favoriter i repris

image565image554
Jag har redan skrivit om de här två suveräna plattorna tidigare på bloggen, men eftersom
mina recensioner i Close-Up ställdes publicerar jag dem här.


Mockingbirds "Always late and not even close" (Heptown)
Den sista tiden har varit tuff för gatupunksen Mockingbirds. Låt mig bara få citera pressreleasen "bandmedlemmarna bokstavligt talat åkt in och ut ur häkten, psykvård och trasiga relationer" och naturligtvis präglas den här inspelningen av de händelserna. Malmöbandet har blivit skitigare, soundet tuffare och attityden hårdare. "Always late and not even close" är klorindränkt street punk med blodiga knogar, det är hardcorepunk som siktar mot strupen och det är svängig poppunk med en inbjuden blåssektion som får fart på kängorna. Papa Franz skrovliga röst är utan tvekan en av de bästa i landet och han förmedlar frustrationen, hatet och kärleken på ett övertygande sätt. En synnerligen smakfull platta. Förresten... har Håkan Hellström hört av sig än?

Hathor "I need this as much as a hole in my head" (God Of Drunkness)
Det har gått fyra långa år sedan Hathor debuterade med albumet "Violent punkbeats". Göteborgstrion hade dessförinnan levererat ett flertal demoinspelningar av hög kvalité och var nu redo att ta världen med storm. Men Hathor fick aldrig chansen att bevisa sin klass. När det var dags för releaseparty frontalkrockade sångaren och gitarristen Hampus Kuylenstierna med en bilist som körde på fel sida av vägen. Hampus hade änglavakt men fick tillbringa en ganska lång tid på sjukhus, det är bland annat den händelsen som titeln på nya plattan anspelar på. Och om det finns någon rättvisa borde killarna få den uppmärksamhet de förtjänar nu. För "I need this as much as a hole in my head" är en smått förtjusande skiva. Med Motörheadpunken som bas sätter Hathor fokus på skitig punkrock som svänger hårt. Och jag älskar detta.

Tidigare inlägg