Mycket beröm och så lite gnäll
Peter Jandreus
The encyclopedia of swedish punk 1977-1987
Först.
Applåder.
Peter Jandreus har gjort ett fantastiskt jobb. "The encyclopedia of swedish punk 1977-1987" är boken jag väntat och längtat efter. Och det är en ren fröjd att slå i den på måfå och upptäcka ett tidigare okänt band - som exempelvis Stockholms Four Mandarines. Peter Jandreus berättar att de var först med att ge ut vinyl. Redan 1977. Alltså före Kriminella Gitarrer. Förutom välmatade diskografier bjuder författaren på anekdoter och biografier i varierande längd. Och det ger extra krydda om du samtidigt botaniserar i skivsamlingen (alternativt mp3-samlingen) och låter exempelvis Tant Brun, Ewing Oi och Shit Kids illustrera läsningen. Fantastiskt roligt.
Sedan.
Gnäll
Jag hade så gärna velat ge den här boken alla plus som finns på denna jord. Men Jandreus har dels slarvat med faktauppgifter men kommer också med några högst besynnerliga resonemang.
Det sista först.
Jag förstår att det kan vara knepigt att genrebestämma och att det inte finns några givna ramar för det. Men att kalla Asta Kask för trallpunk är ju en skymf mot såväl bandet som mot oss läsare. Trallpunk-begreppet uppstod under 1990-talet och det känns tämligen oschysst att klistra på Asta Kask det epitetet. Jandreus kan väl ändå inte mena att exemeplvis "Med is i magen" är en trallpunkskiva?
Jag tycker också det är märkligt att "street punk" förekommer som genre. Den termen är sent 1990-tal och har ingen relevans om man pratar svensk punk 1977-1987. Dessutom förklaras "street" korkat: "Oi! but with more serious lyrics." Ehhh... på vilket sätt skulle Voice Of A Generations texter var mer seriösa än The Bristles?
Jag tycker också det är trist med de faktamissar som dyker upp:
Brutal Personal var inte med på samlingssjuan Andra branden, det var Brända barn som medverkade tillsammans med The Same, Invasion och Vacum.
Eller småslarvet:
Dom Där-Janne spelar inte i Siebenstunden utan i Siebensünden.
Detaljer som sänker trovärdigheten och helthetsomdömmet.
Till sist: Jag saknar ett kapitel i boken om de band som aldrig gavs ut på skiva. Jag tänker främst på Svart Parad men också D.I.B, som gav ut ett utsökt album - dock inte på vinyl utan kassett.
"The encyclopedia of swedish punk 1977-1987" får ändå fyra Homy Hogs-singlar av fem möjliga.
Gigtips Malmö
Salander rules
Det blir inga mängder av uppdateringar
de närmaste dagarna, jag har äntligen
kommit igång med sista delen i Stieg
Larssons fantastiska Millenium serie.
Titeln ljuger
No more heroes - A complete history of UK Punk from 1976 to 1980
Ogg, Alex (Cherry Red Books)
Frilansjournalisten Alex Ogg påstår i titeln att det här är den kompletta historien om punken åren 1976 till 1980. Jag tycker det är helt rätt att våga slå på trumman och vara stor i käften - men då bör man ha fog för det.
Alex Ogg har det inte.
Några få exempel: Crass är inte med. Posion Girls är inte med. Cockney Rejects är inte med.
Samtliga släppte plattor innan 1980.
Vad Ogg däremot dokumenterat är de band vi kan kalla för -77. Och här finns naturligtvis tradiga texter om Sex Pistols och Clash och Buzzcocks och alla andra namn som kom med den första vågen.
Och - missförstå mig rätt - "No more heroes" är ingen dålig bok när författaren gräver ner sig djupt i punkhistorien och kommer upp med för mig helt okända namn. Det finns säkert runt hundra sådana här och jag vill slänga mig över datorn och googla namn som Blak Flag, Jet Bronx and the Forbidden och Pete the Meat and the Boys.
Här har Oggs gjort ett imponerande arbete och för alla 77-muppar därute kommer denna avhandling att ge gåshud. Vi andra kommer läsa den med god behållning - men inte från pärm till pärm.
Nostalgiskt om svensk död
Jag fick hem Daniel Ekeroths feta bok "Swedish death metal" i går och har egentligen bara hunnit bläddra och ströläsa i den. Men hade jag varit ledig skulle jag troligen läst den från pärm till pärm utan uppehåll.
För det är en fantastisk resa bakåt i tiden Daniel tar oss med på och om jag emellanåt blundar minns jag exempelvis spelningarna med Napalm Death och Caracass i Fagersta. Eller Bergslagsrocken. Eller hur människor som älskade extrem musik - punkare och dödsmetalare - helt plötsligt började fungera tillsammans. Det var en häftig tid i skarven mellan 80- och 90-tal.
Nästan 500 sidor death metal. Men också punk. Naturligtvis.
Ingen råpunk - ingen death metal.
Det slår Daniel Ekeroth fast.
Och han har rätt.
Och något överraskande dyker mitt gamla fanzine upp i det gedigna registret över tidningar som existerade under de här åren. Så här skriver Daniel om Profit Blaskan ( amen vad faan då... det här är min j-la blogg):
"Started in 1984. Orginally based in Hällefors, later in Motala. Edited by Mikael Sörling. This zine was started in the mid 80:s and just kept going on until 1991. Sörling's main passion has always been punk, but he is one of the guys that can embrace a lot of metal as well. I love the lay-out of this zine, it's som damn crude and cool and messy and fucked up! Sörling went on to be one of the regular contributors to Close-Up Magazine. He's also one of the few guys who have the same passion for melodic pop-punk and extreme black metal. Fuck yeah, this zine and its editor are insane - but great".
Rättelse: "Orginally based in Motala - then Hällefors, then Fagersta, then Motala - again.
Köp boken.
Tidigare:
Tegelsten om svensk död
Tegelsten om svensk död
Daniel Ekroth, inte bara känd från TV3:s "Baren" och punkbandet Roof Rats, har nu givit ut en tegelsten om den Svenska death metal-scenen. Jag har inte läst själv - än, men goda vänner som satt tänderna i den här feta utgåvan säger att den är omöjligt att slita sig ifrån. Swedish Death Metal beställer du härifrån och kostar bara 300 kronor
Årets julklapp
Anarkopunk
The day the country died
Ian Glasper (Cherry Red)
Allt du någonsin velat veta om den brittiska anarkopunkscenen sammanställt på 481 sidor. Det är en fascinerande och intressant läsning som Ian Glasper bjuder på. Han har intervjuat de flesta av banden som var en del av scenen mellan 1980-84. Här finns bland annat Crass, Flux Of Pink Indians, Rudimentary Peni, Conflict, Chumbawamba, Amebix, Dirt, Icons Of Filth, Oi Polloi, Political Asylum, Instigators och naturligtvis Subhumans (som han har lånat titeln av). Inspirerande historiedokument om banden som ville mer än anarki och kaos.
Bonusinfo: Intervju med Ian Glasper i nästa nummer (#89) av Close-Up Magazine.
Satansverser utan klös
Sex, droger & tinnitus - Satansverserna
Klas Ericsson (Härnqvists bokförlag)
Idéen är ju naturligtvis lysande.
Tuffa citat från hårdrockhistorien samlade i en liten volym.
Kommer man sedan på den briljanta titeln Satansverserna borde succén vara given.
Men jag blev inte så imponerad av de 400 citat musikjournalisten Klas Ericsson valt ut till den här volymen. Jag tycker den är lam. Har det inte sagts roligare, galnare, intressantare och mer provocerande saker under hårdrockens låååånga historia? Eller är du så enkelt att man har blivit avtrubbad efter att ha plöjt alldeles för många texter med norska black metal-band eller att man helt enkelt tycker allt Van Halen, Whitesnake, GunsNRoses, Blackmore, Kiss, Ted Nugent har sagt, spelat in, andats och är så extremt ointressant?
Det finns dock en del godbitar i Satansverserna:
Skivtipset:
"Abrutptums album "Obscuritatem advoco ampléctere me" är det jävligaste som någonsin spelats in. Det är inte vanlig musik, utan femtio minuters ondska. De torterade varandra brutalt i studion och man hör att dom lider. Jävligt bra! Vanliga människor ska frukta den skivan".
Citatets okrönta mästare - Euronymous i Mayhem
Säg det med ett leende:
"Det är fint att kunna le när man sjunger om död och mord och att slakta bebisar."
Tom Araya, Slayer
Death before...
"Död åt alla band med joggingbyxor och samhällsmedvetna texter, dom har fan inget med death metal att göra"
Euronymous igen.
Inte så brutal
"Det jag saknar mest på turnéerna är möjligheten att umgås med mina barn.
Araya igen.
Feminstisk insikt
"Jag har alltid varit övertygad om att om män födde barn skulle ingen försöka berätta för dom vad dom kan och inte kan göra med sina kroppar."
Scott Ian, Anthrax
Boktipset - 1
Cockney Reject - My life of music, football and blood
Morrissey har skrivit förordet. Ozzy älskade dem, trots att ligan spelade honom ett spratt han sent skulle glömma. John Peel tog dem till sitt hjärta. Joe Strummer dubbade dem till “the real deal” och Billy Idol fick ett rejält kok stryk. En påtänd Roger Rogersson (Circle Jerks) höll dem under pistolhot som gisslan i Los Angeles så att de inte skulle kunna fly USA utan att spela. De blev portade från skivbolag och studios.
Cockney Rejects från Londons East End var under några korta år i början av 1980-talet det absolut hårdaste och bästa den brittiska punkscenen hade att erbjuda. 1980 gav de ut två briljanta fullängdare, Greatest Hits Vol 1 och 2 innan det började gå utför för bandet i och med ett mer hårdrocksrelaterat sound. I boken “Cockney Reject - My life of music, football and blood” redogör sångaren Jeff “Stinky” Turner tillsammans med journalisten Garry Bushell om alla turer kring utvecklingen och hur hårdföra huliganer på bara ett par år förvandlades till sömniga hippiefigurer.
Det är en fascinernade, spännande och omskakande läsning.
För historien om Cockney Rejects berättar om hur de kaxiga och våldsamma gänget till slut föll offer för sitt eget rykte och handlade. Det var inte bara punk som fick unge sångaren Jeff att gå igång. Våldet fanns alltid i närheten. Och för de notoriska bråkmakarna Jeff och hans bror Micky (gitarr) fanns det inte en chans att man vände andra kinden till. Tidigt blev de en del av West Ham och Englands mest våldsamma huliganfirma - Inter City Firm, där många av de mest ökända slagskämparna blev en del av cockney rejects publik och följde dem runt landet på turnéer. Den krutdurken exploderade allt som oftast.
Rejects kunde knappt lämna East End utan att hamna i bråk med rivaliserande fotbollsfirmor. Och när det hos de flesta band är alkoholen som flödar under turnéer var det snarare blodet när Rejects var ute. Våldet kulminerande en kväll i Birmingham där det utbröt vad som bäst beskrivs som ett regelrätt gatukrig i konsertlokalen. 200 skinheads och huliganer från Birminghamklubbarna Aston Villa och City hade bestämt sig för att täppa truten på Cockney Rejects en gång för alla. East End-firman som bestod av runt tjugo personer fick slåss för sina liv och bygga barrikader för att överleva slaget. Jeff berättar i boken att det var “blod överallt” och att “folk gick bärsärk med knivar och flaskor”. Det skulle inte dröja länge inte Cockney Rejects blev svartlistade. Jeff lämnade punken, fotbollsvåldet och East End och började istället skriva musik inspirerad av Grateful Dead, Wishbone Ash och Golden Earring.
Jeff har tillsammans med Garry Bushell lyckats skriva en fantastisk bok med ett flyhänt språk som du inte lägger ifrån dig förens du har avslutat den sista meningen på sidan tvåhundrasjuttiotvå. Och även om du inte är nere med Cockney Rejects eller punkrock finns det gott om hårdrockreferenser i den här skildringen. Jeff och Micky var stora hårdrocksfans, fråga UFO och Ozzy.