SÖDRA PROMENADEN

En Svensk Tiger
Ministeriet promo-cds (Buzzbox)

Förvisso bara en låt men den retar aptiten och redan nu ser jag fram emot fullängdsdebuten i höst. En Svensk Tiger kommer från Göteborg och lirar punkrock som hade renderat dem en plats på dåtidens Totalgalor, som Birdnest och Beat Butchers arrangerade. Ilska. Glöd. Melodier. Gung. Svenska texter. Johan Johansson producerat. Säger en del. Men kalla det inte trall. För den här svensken tiger inte, den ryter. Vill höra mer!

Tinner
Imperial d-beat crust n roll fuck ups cdr (egen)

Ålands hårdaste mangelpluton är redan tillbaka. Gött. Ett band som verkar under devisen "ta din kepsmetal och dra åt helvete" kan jag inte få för mycket av. Låtarna på den här inspelningen var från början planerade på en samlingsplatta tillsammans med Sick Terror, Agathocles och Jack. Men i punkvärlden går ju inte allt alltid efter tidtabellen och Tinner lackade ur. Därför finns de här sju svinhårda noisecyklonerna nu utgivna på "Imperial d-beat crust n roll fuck ups" - och plattan låter som titeln. Perfeket varudeklaration.

The Dynamite
Corrupted sound waves (Klownhouse)

2008 har en så länge varit ett suveränt musikår,
precis som 2007 och 2006 och 2005... Dorlene Love
har debuterat. Tysta Mari likaså. Och Disfear har visat
att man är bäst som vanligt.

Jag har ett berg av coola plattor jag inte hunnit med.
Jag skyller bland annat på Dorlene, Mari och Disfear,
som alla stulit mycket av min tid. Men frågan är om
inte sensationellt snygga göteborgarna The Dynamite
slår alla rekord med sin fullständigt bedårande platta
"Corrupted sound waves".

Det här punkgänget plockar de coolaste riffen från
Dead Kennedys, Damned, Clash och Zero Boys och
gör febrig pogopunk man aldrig vill sluta lyssna på
eller skråla med i. Dessutom har de en sanslöst läcker
sångare i Daniel Axelsson. Close-Ups Calle Granhult har
beskrivit honom så här: "snubben låter som en gråtfärdig
blandning mellan Jello Biafra och Keith "Monkey" Warren
(Adicts)."

Fatta hur sjukt bra det här bandet är!

Seitan
D-beat hippie lovers (Inget jävla chafs records)

Och för varje dag lär man sig något nytt...
Jag trodde Seitan med namnet ville markera
ett visst släktskap med black metal-scenen
eller kanske bara flörta lite med den. Men hur mycket
jag än lyssnat på "D-beat hippie lovers" har jag
inte hittat någon koppling, bara 14 feta cruststänkare
med exemplariskt gurglande. Visst öppensinnande
mangelmänniskor kommer att falla på knä inför
Seitan, men knappast den inbitne satanisten.

Och så några veckor senare googlar jag Seitan
för jag vill kontrollera några uppgifter och får
ett flinande svar från Wikipedia på mina funderingar:
"Seitan, glutenbaserad vegetarisk köttersättningsprodukt .
Kallas ofta mock duck eller mock chicken på asiatiska
restauranger. Historia. Seitan uppfanns i Kina på 1000-talet.
De buddistiska munkarna letade efter något som kunde
ersätta köttet i den traditionella kinesiska maten."

Hmm, inte direkt ett namn för den som tillbedjer det råa köttets lustar...

Acursed
Tunneln i ljusets slut cd (Prank)

Scenens dystraste crustpunkare är tillbaka med
en märklig platta som saknar låttitlar men är full av
självmordspoesi och ultrabrutal råpunk. Musikaliskt är
östgötarna briljanta och vevar kanske det elakaste
manglet sedan Skitsystem lät maktens murar rasa.
Så långt allt gott. Däremot har jag stora problem
att ta till mig de prator mellan låtarna, där det förkunnas
att "framtiden är en synonym för slutet" och "livet omkullkastar
alla drömmar". Tonårsångest i händerna på vuxna män
blir sällan särskilt spännande, hade man åtminstone
brett på lite mer med öschötskan hade det kunnat bli
en framtida buskisfavorit... nu bara lite lätt genant...

Tysta Mari
Tjugo minuter över tre (Wasted Sounds)

Det har tisslats och tasslats om Tysta Mari
ganska länge och jag tyckte själv att singel-
debuten "Monument" (2006) växte ju mer
tid jag gav den. Men jag förstod aldrig hur
bra det här skulle kunna bli, hur bra Tysta
Mari är - inte förrän jag satte på mig hörlurarna
på tåget till Helsingborg och tryckte fram
"Tjugo minuter över tre". 41 minuter senare
var jag lätt omtöcknad, lätt febrig, lätt förälskad
i Tysta Mari. Det här otroligt snygga och coola¨'
bandet från någon förort där något måste hända
när allt slår in är glödheta. Och referenserna
haglar till Ebba Grön, KSMB, Imperiet (Rasera-
plattan), Stockholms Negrer och - faktiskt -
The Clash. Det är inte konstigt att pojkar och
flickor, kvinnor och män, faller pladask för fyra
snubbar som kallar sig Tysta Mari.

Splitside
Our days are numbered (Knuckle ride)

Splitside är ett sympatiskt punkband från
Sölvesborg i Blekinge. Jag fick deras debut-
platta för ganska länge sedan och har gett
den ganska mycket tid, för jag blev inte riktigt
klok på "Our days are numbered" i början.
Visst, det handlar inte om raketforskning eller
mattemetal i tidiga Dillinger Escape Plans
anda - utan om punkrock. Men det var något
som störde, något jag inte kunde sätta fingret
på - tills jag förstod att skivan är för låååång.
19 låtar på runt 50 minuter är too much. Splitsides
punkgryta med ingredienser från bland annat
The Unseen, Rancid och Dropkick Murphys tappar
smak när den ligger så länge på tallriken. När
jag styckade upp "Our days are numbered" i tre
nästan lika stora bitar och lyssnade på nytt retade
Splitside aptiten på ett helt annat sätt. Det här gänget
har alla förutsättningar för att göra avtryck på scenen
i framtiden. Och till nästa platta hoppas jag de lärt sig
lesson number one - less is more.

Retaliation
The cost of redemption (No Tolerance)

Jag har haft en kärlekshistoria med Mjölbys
Retaliation ända sedan jag fick deras första
demo runt 1994. Jag blev helt knäckt av det
furiösa manglandet  och den stenhårda
attacken i materialet. Sedan dess har jag
sjungit Retaliations lov för alla som velat
- eller inte velat - lyssna. Och efter att ha
umgåtts med det nya albumet "The cost of
redemption" under en längre tid kommer jag
fortsätta min mission att hylla ett av världens
bästa grindband. "The cost of redemption"
är en elak plattjävel som skriker, hatar och spyr
den goda smaken långt ner i halsen. Den våld-
samma och brutala aggrogrinden sparkar
det vackra blodigt, sliter i stycken och trasar sönder.
Retaliation berör som alltid. "The cost of redemption"
består av 28 nya hits - jag älskar varenda jävla ton.

The Scams
One night of mayhem (Zorch)

Jag har varit förtjust i den här småländska
(var annars?) punk'n'roll-trion sedan dag ett
och jag blev på gott humör när bandet skickade
sin debutplatta (utgiven i fjol), för det visar sig
att The Scams charmiga rock'n'roll-punk fungerar
i fullängdsformatet med. "One night of mayhem"
är sena whiskeyfester på underjordiska klubbar
där dj:n snurrar Motörhead, Bill Haley, Sex Pistols,
Chuck Berry och Heartbreakers för fulla muggar.
Coolt!

Kvoteringen
Dödens handslag

Det är svårt att inte bli imponerad av snubbarna
i det här Örebrogänget, de ger ut plattor med olika
band till höger och vänster och det mesta håller
hög kvalité. Kvoteringen är ett sådant exempel.
I fjol släpptes en drös inspelningar med bandet,
bland annat coola fullängdaren "Bister prognos",
och nu är de aktuella med sjutummaren "Dödens
handslag", som består av fyra råpunkbomber i
den högre skolan. Och jag gillar det här som satan.
Calles rasande vrål. Jallos råpunkriffande och
Larre snabba trumspel. "Dödens handslag" är
lysande.

Larre hälsar att Kvoteringen tänker ta det lite lugnt
nu, men slänger samtidigt in brasklappen "men
känner jag Jallo och Calle rätt så pangas det in
nytt Kvoteringen också när de blir lite törstiga."

Antipati
On repeat

Förväntningarna har varit skyhöga på den här debuten. Dels består Antipati av folk från avsomnade skinheadgänget Contemptuous, dels har de smakprov ligan lagt ut på myspace gett mersmak. Och precis som i fallet Gatans Lag blir jag hejdlöst förälskad i "On repeat". En platta proppad med aggropunk som påminner om såväl Agent Bulldogg som Blitz och Strebers, stiligt klädd i oxblodsröda Dr Martens och snaggad frisyr. Inledande hatattacken mot SL i "600 spänn" är årets låt. "Born without balls" och "On repeat" är skränig kravallpunk. "Tired" och "Slut" är whiskeystinn oi-punk från rännstenen. Jag rådiggar till och med hyllningen till hemstaden Stockholm i "Stockholm Stockholm!". "On repeat" har verkligen gått på repeat.

Fotnot: Den här recensionen skrevs för Close-Up men kom inte in i tidningen.

Whiskey Rebels
Create or die (People like you)

Jag blir smått imponerad att man kan låta så här förvirrad efter sex år tillsammans. Whiskey Rebels har alldeles för många förebilder och vill låta som dem alla. Ena stunden är det Agnostic Front-hardcore, i nästa Rancid-ska och i tredje Templars-oi. Så där håller det på skivan igenom och även om en och annan låt faktiskt är riktigt bra, exempelvis "Crossroads", så blir helheten naturligtvis lidande av det schizofrena materialet.

Gatans Lag
"Alla hängda rövares själar" (Kjell Hell)

När Gatans Lag från Borås tidigare i år gjorde sitt debutgig så kunde stora delar av publiken låtarna nästan bättre än bandet själva, det har sångaren Jonas Mortensen berättat för mig. Och när nyheten spreds att Kjell Hell skulle ge ut Norrby-ligisternas debutalbum så snackade alla om Gatans Lag. Jag har inte varit med om en större hajp på länge. Inte illa för ett band som ifjol släppte en demo och i år lirat i Peking Fans-lokalen.
Men när man lyssnar igenom "Alla hänga rövares själar" är det inte så svårt att fatta varför Gatans Lag är namnet på alla punk- och skinläppar. Med glimten i ögat sjunger man sånger från rännstenen: det handlar om att kröka, det handlar om att slåss och det handlar om att hata. Och kvartetten hatar de flesta - allt från Svenssons med labrador till George W. Bush till Elfsborgs gulsvarta Guliganer. Gatans Lag hatar folk med samma charm som Anti-Nowhere League en gång gjorde och de är minst lika kaxiga som de där ICF-bröderna Geggus en gång var. Musiken är ganska traditionell svensk punk, inte långt från exempelvis Ebba Grön. Kanonbra!
Favoritlåtar: "Skalla sparka sluta aldrig slå", "Vakta din tunga", "Alla hängda rövares själar", "Hata folk", "Jag kan inte slåss"

Jag har redan skrivit om de här två suveräna plattorna tidigare på bloggen, men eftersom
mina recensioner i Close-Up ställdes publicerar jag dem här.

Mockingbirds "Always late and not even close" (Heptown)
Den sista tiden har varit tuff för gatupunksen Mockingbirds. Låt mig bara få citera pressreleasen "bandmedlemmarna bokstavligt talat åkt in och ut ur häkten, psykvård och trasiga relationer" och naturligtvis präglas den här inspelningen av de händelserna. Malmöbandet har blivit skitigare, soundet tuffare och attityden hårdare. "Always late and not even close" är klorindränkt street punk med blodiga knogar, det är hardcorepunk som siktar mot strupen och det är svängig poppunk med en inbjuden blåssektion som får fart på kängorna. Papa Franz skrovliga röst är utan tvekan en av de bästa i landet och han förmedlar frustrationen, hatet och kärleken på ett övertygande sätt. En synnerligen smakfull platta. Förresten... har Håkan Hellström hört av sig än?

Hathor "I need this as much as a hole in my head" (God Of Drunkness)
Det har gått fyra långa år sedan Hathor debuterade med albumet "Violent punkbeats". Göteborgstrion hade dessförinnan levererat ett flertal demoinspelningar av hög kvalité och var nu redo att ta världen med storm. Men Hathor fick aldrig chansen att bevisa sin klass. När det var dags för releaseparty frontalkrockade sångaren och gitarristen Hampus Kuylenstierna med en bilist som körde på fel sida av vägen. Hampus hade änglavakt men fick tillbringa en ganska lång tid på sjukhus, det är bland annat den händelsen som titeln på nya plattan anspelar på. Och om det finns någon rättvisa borde killarna få den uppmärksamhet de förtjänar nu. För "I need this as much as a hole in my head" är en smått förtjusande skiva. Med Motörheadpunken som bas sätter Hathor fokus på skitig punkrock som svänger hårt. Och jag älskar detta.