Massmord är toppen
Massmord
"Unleashed"
(Contrazt/ Nakkeskudd/ Blindead/ Halvfabrikat)
Krogh (Blindead) skickade mig Massmords alldeles färska lp och jag blev på gott humör efter en stund i det sällskapet. Jag gillade visserligen debutverket "Inget liv, ingen död" men nya "Unleashed" är betydligt vassare. Framför allt är produktionen tajtare och fetare och smakar Wolfpack långa vägar, medan manglet snarare hamnar någonstans mellan Destroy och Operation. Jag gillar att skåningarna vågar leka med melodier och jag tycker växelsången är toppen. Crust när den är som bäst med andra ord.
Fotnot: På Massmords hemsida kan du plocka hem "Inget liv, ingen död" gratis. "Unleashed" kan du beställa här.
Varning - Varnagel är lösa igen
Varnagel
"Vill ha mer" (Beat Butchers)
Jag hörde Varnagel för första gången 1999.
Då handlade det om kassetten "En ny tid".
Och jag minns att jag avskydde den.
Och efter den har jag kräkts på allt som de här trallpunkarna satt sin signatur på.
Varnagel spelar trallpunk med kraftig betoning på trall. Det är mycket tjo-la-hop-san-sa och det är alldels för mycket vedervärdig stämsång, som man plockat upp på något scoutläger för kristna gossar. Det låter naturligtvis förjävligt rent ut sagt.
När nu Beat Butchers skickade den nya plattan "Vill ha mer" ville jag ge de här slynglarna en ärlig chans, för bortom ung vänster-lyriken, hurtigheten och falsksången så verkar de vara ett ganska schysst band med stort hjärta.
Men efter att ha genomlidit låtar som "Egoproletär", "Hela havet stormar", "Spelar ingen rock'n'roll" och "Jag vill ha mer" är det bara att slå fast - Varnagel är troligen ett av de tio sämsta punkbanden någonsin.
Det är tjo-la-hop-san-sa på scoutläger mest för hela slanten.
Inte så jävla mycket punk, alltså.
PS: Om du själv vill lyssna, kolla här.
Hardcore attack
Sista Sekunden
Skyll inte på oss (Wasted Sounds)
Varje år är ett bra musikår, så även 2007. Det har kommit drösvis av bra svenska punk- och hardcoreplattor, mer är dessutom på gång. Och när det är dags att summera skivåret lär Sista Sekunden ligga bra till. Malmöiternas andra album "Skyll inte på oss" är en finfin old school-historia på svenska, proppad med energi, attityd - och melodier! För dig som vill stadgediva och skråla på samma gång.
Bedårande rock-a-billy
The Camtwisters
Outlaw rock-a-billy (CMM)
Jag visste att jag älskade det här bandet så fort jag fick se sättningen:
Mats Jeppsson, Skoen Fridlund och Kalle Metz.
Malmös saltaste snubbar under en lång tid nu.
Först i sensationella 69-Hard, sedan i förtjusande Jet Black Combo och nu i bedårande The Camtwisters.
Det mest renodlade rockabillybandet den här trion satt sin signatur på och det är läskigt bra.
Ståbas, punkattityd och raggarfrilla från 50-talet - rått, svettigt, primitivt sväng.
Som sagt: läskigt bra.
Läs mer: Malmö outlaw rockabilly
Tjusig popunk med taggigt sound
Frontkick
The cause of the rebel (People like you)
Den här plattan kändes till en början väldigt anonym och jag hade svårt att riktigt få grepp på Frontkick, men samtidigt fanns det något i den där anonymiteten som gjorde mig intresserad. Jag har lyssnat ganska mycket på "The cause of the rebel" den senaste månaden och blir mer och mer förtjust i albumet och den tjusiga poppunk Berlinbandet producerar. Jag gillar melodierna och det taggiga soundet, som en mix av 7 Seconds och Blisterhead ungefär.
Starka låtar från Sista Skriket
Sista Skriket
Missnöjesrörelsen (Beat Butchers)
Sista Skriket imponerade redan med albumdebuten "Hela skiten är en jävla zombie" (2005). Jag gillade krocken mellan Göteborg och Stockholm, mellan Troublemakers och Ksmb - det gav retropunken en intressant smak. Jag skulle kunna säga att den nya inspelningen "Missnöjesrörelsen" består av samma ingredienser, men det skulle inte vara rättvist mot göteborgspunksen. För bandet har utvecklats och visar exemeplvis upp en melodiös sida som imponerar. Det finns många starka låtar bland de fjorton punkrökarna här, men framför allt "Finkulturen ska brinna" (en modern uppföljare till Attentats "Operahuset"), "Vi ska bilda vår egen allians" och "Gbg city" visar hur aktuell och kul punken är 2007.
Årets bästa singel
Alarmrock
5 skott i pikkan (Beat Butchers)
Jag blev helt knäckt första gången jag lyssnade på den här singeln, begrep inte vad det var som slet tag i mig och ruskade om. Efter ytterligare ett par lyssningar förstod jag vad det handlade om - Alarmrock har själva definierat det bäst - "treminuters punkrockblåsexplosioner på svenska", med betoning på "blåsexplosioner". Tänk Los Bohemos och deras debutsingel, tänk Rolands Gosskör med blåssektion, men tänk framför allt Monsters sväng och själ - därifrån har Alarmrock hämtat själva grunden för sin attack och det är så bländande bra. Årets bästa singel så här långt.
Inga förlorare
Born To Lose
Old scars (People Like You)
Austinpunkarna Born To Lose turnérar just nu i Europa och nu i veckan gav People Like You ut det här smakprovet på bandets ölstinna och skitiga punkrock. 17 låtar hämtade från så väl debuten "Dreams die fast" till några nya bomber. Känner du för att tömma en eller annan Starobrno och samtidgt få skråla lite - då är "Old scars" ett ypperligt alternativ.
Damned misfits of the New Church
The Deep Eynde
Bad blood (People like you)
Gillar du The Damned? Misfits? Eller kanske Lords of the New Church? Spana då in de här horrorpunkarna från Kalifornien och deras nya platta "Bad blood" som riktigt dryper av engelsk punk och svartrock. The Deep Eynde kombinerar "The method to our madness" med "I just cant be happy today" och "Walk among us" på ett förtjusande sätt och sångaren Fate Fatal sjunger de bisarra texterna med inlevelse och trovärdighet. Väl värt att kolla upp
Fotnot: "Bad blood" släpps den 14 maj.
Högt och lågt med The Headlines
The Headlines
Plug 'n' play (Radio rebel)
När Malmöbandet The Headline är bra - är de inte bra utan helt jävla suveräna. Problemet är att de är det inte hela tiden. Merparten av låtarna på "Plug 'n' play" är lysande pop-punk som charmar och kramar om, du vill bara ta tag i exempelvis "With no one to follow" eller "All I need" och ge den en kyss. Högsta nivån är synnerligen hög, tyvärr är lägsta nivån å andra sidan riktigt låg. Inledande "Let's get together" kan tyvärr skrämma bort presumtiva lyssnare eftersom den är häpnadsväckande usel - saggig collegerock med flanellskjorta. Inte kyssvänligt...
The Meteors - inga halvfigurer
The Meteors
Hymns for the hellbound (People like you)
Det finns många halvfigurer och lallare när det handlar om psychobilly. The Meteors tillhör inte den kategorin. Det här gänget har under nästan tre decennier formulerat genren och släppt fler skivor än jag kan räkna till. "Hymns for the hellbound" kommer att placera sig som en av de fem bästa. Här finns det bloddrypande svänget, den makabra atmosfären och den håra punken. Ibland känns det nästan som om det här är skivan Tarantino och Lynch skulle ha spelat in omde lirat i ett psychobillyband."Paradise lost", "The cutter cuts while the widow weeps" och "We wanna wreck here" är gastkramande underhållning - de andra nio spåren är inte långt efter, men så är ju inte The Meteors några halvfigurer heller.
Charmig snabbpop
Traste & Superstararna
Du din jävla sopa (Massproduktion)
Jag har stött på Traste & Superstararna på en och annan samlingsskiva genom åren men de har aldrig berört mig. Det har jag svårt att förstå efter att ha umgåtts en tid med Massproduktions läckra presentation av bandet, för Traste & Superstararna skrev en hel hög med klockrena hits. "Pengar" från debutsingeln 1979 är fantastisk punkrock, även om Bollnäsgänget valde att kalla sin musik snabbpop (och den egna etiketten döptes till Mesrock). Jag faller för det mesta av materialet på "Du din jävla sopa" - här finns en charm och värme som fängslar och den egensinniga pogopopen med den okammade attityden är så otroligt häftig. Kolla upp!
Harmlöst, Chip Hanna
Chip Hanna & The Berlin Three
Live on your stage soon (People like you)
Chip Hanna. Låter namnet bekant? Det borde det göra om du varit någorlunda intresserad av punkscenen. Chip har främst gjort sig ett namn som trummis i U.S. Bombs och One Man Army.
Men nu har batteristen sökt sig till sina rötter och då handlar det om den musiken han växte upp med i Baton Rouge och som hans mamma Martha Hanna lärde honom att älska (Martha Hanna spelade vid ett tillfälle tillsammans med superstjärnan Loretta Lynn) - country.
Tyvärr handlar det inte om renodlad country, inte om bluegrass, inte heller americana eller no depression på "Live on your stage soon", utan snarare alldaglig punk med Nashville-stänk.
Tillsammans med The Berlin Three (tre snubbar från Mad Sin) verkar Chip Hanna lätt splittrad, som om han inte vågar lämna det trygga och invanda (punken) och därför blir den här inspelningen harmlös och intetsägande.
Förvirrande - men småkul
The Grit
Shall we dine? (People like you)
Jag har lyssnat på den här plattan ett par gånger jag är inte säker på om The Grit är på allvar eller om de bara driver med oss. Ena stunden bjuder engelsmännen på guinesspunk för att i nästa visa prov på ska-kunnandet och sedan runda av med psychobilly. Det är som om Flogging Molly, The Clash, Operation Ivy och Meteors repeterade i samma lokal samtidigt. Förvirrande, men också ganska kul - i mindre mängder.
Thee Merry Widows avlossar het psychobilly
Thee Merry Widows
Revenge served cold (People like you)
De glada änkorna var i Sverige och spelade för ett tag sedan och missade du bandet live kan du istället bekanta dig med det heta albumet "Revenge served cold". En skiva proppad med psychobilly, horrorpunk och garagemangel - och en stenhård två-fingrar-i-luften-attityd kaxigt levererad främst av sångerskan Miss Eva von Slut.
Varenda riff är ett mästerverk
Discharge
Why (Captain Oi)
Hear nothing see nothing say nothing (Captain Oi)
Never again (Captain Oi)
Jag fick dom här Discharge-skivorna av Captain Oi för en dryg månad sedan och jag har haft skitsvårt för att sätta mig ner och skriva om plattorna. Jag har letat ingångar överallt - lyssnat igen och igen och igen, slagit i böcker, letat i minnet, googlat... inget har fungerat. Jag ville ha den där början som ingen annan skrivit, den där insikten som ingen annan levererat - det är trots allt Discharge vi pratar om och två av de viktigaste punkskivorna som givits ut.
Om inte tolvan "Why" och albumet "Hear nothing see nothing say nothing" spelats in hade den extrema musikscenen sett helt annorlunda ut. Fråga Metallica. Fråga vilken thrash/death metal-arkeolog som helst. Eller fråga vilket råpunk, crust eller mangelcombo som helst? Svaret är Discharge.
Om allt detta har jag viljat skriva.
Men "Visions of war", "Does the system work", "A look at tomorrow", "Why", "Maimed and slaughtered", !Mania for conquest", "Ain't no feeble bastard", "Is this to be", "Massacre of innocence" och "Why (reprise)" tar fullständigt musten ur mig. Det har aldrig skrivits hårdare och bättre punklåtar. Varenda riff är inget annat än ett mästerverk, varenda ton en njutning.
Hur ska man kunna formulera en någorlunda sober text om fenomenet Discharge när "Hear nothing see nothing say nothing", "The nightmare continues", "The final bloodbath", "Protest and survive", "I won't sucribe", "Drunk with power", "Meanwhile", "Hell on earth", "Cries of help", "The possibility of lifes destruction", Q: And children A: And children", "The blood runs red", "Free spech for the dumb" och "The end" ger mig samma kickar i dag som för 25 år sedan?
Jag vill egentligen bara säga - tillhör du den unga generation, investera då i dessa tre enastående album som betytt mer för punken och den extrema musiken än jag kan formulera. Captain Oi-utgåvorna är grymma, proppade med extra material och snyggt utformade.
Punkrock och psychobilly
Diverse artister
Bound for the bar (People like you)
För den som är nyfiken på vad den tyska punketiketten People like you pysslar med är den här samlingen en bra provkarta. Punkrock och psychobilly i skön förening. The Bones, Demented Are Go, Thee Merry Widows, US Bombs och Born To Lose röjer hårdast, men standarden på de övriga åtta banden är riktigt god.
The Baboon Show får mig på gott humör
The Baboon Show
Betsy's revenge (National)
Det här bandet har knockat mig vid ett flertal tillfällen.
Första gången sänkte de mig med den vansinnigt charmiga singeln "This is it", som släpptes 2004. Högt tempo, vassa verser och adrenalinstinna refränger.
Än svettigare skulle det bli när The Baboon Show lappade till mig än hårdare med debuten "Don't don't don't" (2005), under ett par veckors tid lyssnade jag inte på något annat än "South of Folkungagatan", "Pig of the year 2006", "Rat's in Birmingham" och den sensationella avslutningen "Fuck them I don't care about them".
The Baboon Show gjorde mig groggy och det var väl tur att uppföljaren "Pep talk", som bara kom sex månader senare, inte höll riktigt samma höga standard - då hade jag nog inte rest mig än.
"Betsy's revenge" är kvartettens tredje album på ett och ett halvt år. Och ändå är det som utmärker den här utgåvan hungern - The Baboon Show är fortfarande hungriga. Och den hungern ger bandets punklåtar ytterligare en dimension och det behövs. För nu finns egentligen inte de där hitlåtarna som sticker ut och läggs på varenda bland-cd, utan materialet är mer jämnt och det får albumet att fungera som en helhet på ett helt annat sätt.
The Baboon Show knockar mig inte den här gången heller - men jag blir på gott humör av glöden och det kärleksfulla svänget. Det är gott nog.
Läs mer.
Fotnot: Plattan släpps på onsdag, 2 maj.
Crustaktivism som svänger
Severed Head Of State
Power Hazard (Havoc)
Crustaktivism brukar inte betyda att dansskorna bör snöras på. Men när amerikanska Severed Head Of State manglar igång nya albumet "Power hazard" förvånas jag över att plattan faktiskt svänger så pass. SHOS spetsar sin explosiva molotovpunk med rikliga mängder "Ace of spades"-mangel och låter sedan några Poison Idea-gnistor tända cocktailen. Det är förbluffande bra och jag känner verkligen för att dansa ju mer jag ökar volymen på stereon.
Nu är det ju inte vilka blåbär som helst i det här gänget. Medlemmarna har figurerat eller figurerar i punkband som Tragedy, His Hero Is Gone, Warcry, World Burns To Death, Masskontroll, Defiance, Resist och Signal Lost. Med den meritförteckningen kan man inte misslyckas. Tio år och en ny grym platta är beviset.
Fotnot: Cd-versionen innehåller även sjutummarna "Charge Ahead" och "Fucking butchery".
Snark...
The Mission
God is a bullet (Oblivion)
Det var inte så länge sedan jag lyssnade genom The Alarms plattor. Wales pophjältar hade under mitten av åttiotalet några riktigt fina stunder. Nya albumet från The Mission låter som Alarm gjorde då, fast med ett mörkare Nick Caveisk anslag. Men där Alarm i sina bästa stunder gjorde allsångsvänlig punkpop som fick adrenalinet att pumpa orsakar gotherna främst upprepade gäspningar. "God is a bullet" är lagom lång för en tupplur på eftermiddagen.