SÖDRA PROMENADEN

GBH
Live in Los Angeles/Live at Victoria Hall

Jag har sett en del fantastiska konserter genom åren och en av de bästa liveupplevelserna var GBH i Jönköping i frusen höstdag 1984. Jag har nämnt den tidigare och tänker inte komma dragande med en massa suddiga vykort från förr eftersom det räcker med att du tjackar dvd:n ”Live in Los Angeles/Live at Victoria Hall” så kommer du förstå vad du missat.

Jag talar inte om den muggiga Los Angeles-liven från 1988. GBH hade kraschat och framför en massa pissiga låtar från bandets absolut sämsta skivor. De lyckades till och med kvadda klassiker som ”Sick boy”, ”City baby attacked by rats” och ”City baby’s revenge”.

Nej, spola fram till punkorgasmen på Victoria Hall, Hanley England istället.
Året är 1983 och gänget från Birmingham levererar en oförglömlig spelning inför en fanatisk publik. Tro det med de låtarna: ”Sick boy”, ”Maniac”, ”Time bomb”, “Mantrap”, ”Nechrophilia”, ”Hellhole”, ”I am the hunted”, ”Generals”, ”Catch 23”, ”Give me fire”, ”City baby attacked by rats”, ”No survivors” och ”Alcohol”.
Det är mangel från start till mål och inget tjatter mellan låtarna. Punkomberna exploderar en efter en.

Och när man inte gottar sig åt musiken kan man ha skoj och spana in punksen på plats som försöker erövra scenen i hårda duster med inte så snälla scenvakter.
Det finns några scener som jag alltid gillat. Som när en bitig bootboy på två meter hoppar upp och tar ett par raska kliv till sångaren Colin Abrahall ölburk, snubben sveper ett par klunkar och hoppar sedan jämfota ner i publikhavet. Colins ömsom förvånade ömsom roade blick är oslagbar. En annan favorit är när en svartklädd mohikan får en puss av Colin och glad i hågen slår en volt ner i publiken, som påpassligt flyttar på sig. Humor. Det är även det loskregn som öser ner över scenvakterna ner de ska laga en monitor längst framme vid scenen, där hade det inte räckt med paraply om man säger.
Live at Victoria Hall är en av de bästa konserterna jag sett - hemma i soffan!

Revillos
Totally alive in London

Det är stor underhållning att få möta två taggade frontfigurer som Eugene Reynolds och Fay Fife på en utmärkt liveplatta som dokumenterar detta klassiska band.
Revillos startade sin karriär i mitten av sjuttiotalet under det mer kända bandet Rezillos och slog igenom stort med låtar som "Top of the pops" och "Flying saucer attack".

Efter ett par inspelningar ville Fay och Eugene säga upp kontraktet med sitt dåvarande skivbolag, Sire. Bolaget gick med på  det, så länge duon på heder och samvete lovade att aldrig mer använda namnet Rezillos.
Biff, tyckte herr Reynolds och fru Fife. Tidigt 1978 var Rezillos-sagan all, men bara några månader senare skulle nya kapitel skrivas under namnet Revillos.
Jag tycker den här historien illustrerar den charm, påhittighet och integritet  - som även  blev combons musikaliska varumärke.
"Totally alive in London" spelades in 1996 men några ålderskrämpor går inte att spåra. Revillos visar upp hela registret - från obstinat tonårspunk till rent hysteriskt femtiotalsramalamadingdong.

Okej - det var inte bättre förr. I dag får man cd-plattor, dvd:er och pocketböcker om man köper en tidsskrift. Men om vi håller oss till musiktidningarna så är det redan utgivet aptrist promotionmaterial på plattorna som skickas med blaskorna. Då önskar man sig tillbaka i tiden, när en tidsskrift (Schlager 1981 i det här sammanhanget) gav sina prenumeranter en hård nyårsklapp i sjutumsvinyl. En splitsingel med KSMB och Gyllene Tider. Så koolt. Jag vill ha!

Ett nytt spännande musikår kan läggas till handlingarna. De här plattorna var bäst 2006.

1, Khoma "The second wave"

2, Skitsystem "Stigmata"
3, Napalm Death "Smear campaign"
4, Street Dogs "Fading american dream"
5, Johnny Cash "American V: A hundred highways
6, Facedownshit "NPON..."
7, Intronaut "Void"
8, Uncurbed Family "Welcome to anarcho city"
9, Massgrav/Diskonto "A blaze in the northern sky"
10, Ministry "Rio grande blood"

11, Krigshot "Till vilket pris som helst"
12, Regurgitate "Sickening bliss"
13, Marit Bergman "I think it's a rainbow"
14, Jet Black Combo "Southern style"
15, Cannibal Corpse "Kill"
16 Cult Of Luna "Somewhere along the highway"
17, Briggs "Back to a higher ground"
18, Vader "Impressions in blood"
19, Pipettes "We are the Pipettes"
20, Dixie Chicks "Taking the long way"

21, Unearthly Trance "The trident"
22, Mastodon "Blood mountain"
23, Haunted "The dead eye"
24, Tralala "Is that the tralala"
25, Asta Kask "En för alla ingen för nån"
26, Anal Nathrakh "Eschaton"
27, Totalt Jävla Mörker "Totalt jävla mörker"
28, Neko Case "Fox confessor brings the flood"
29, Coldworker "The contaminated void"
30, Deicide "The stench of redemption"

Annandag jul betyder för en del en slapp dag framför tv:n. Själv satte jag mig på tåget till jobbet och lät än en gång DJ Zen stå för underhållningen. Av 6 505 låtar valde maskinen följande:

1, Johnny Thunders "All by myself"
Klassiker.

2, Steve Earle "Somewhere out there"
Ett av de svagare numren från annars utmärkta "El corazon"

3, Carpathian Forest "Dypfryst - dette er mitt helvete"
Norsk black metal, festligt i juletider.

4, Bruce Springsteen "4th of jul, Asbury Park (Sandy)"
Alltså, jag bryr mig inte ett dugg om Sandy.

5, Whiskeytown "Somebody remember the rose"
Men sätt igån och röj då...

6, Ernst and the Edsholm Rebels "Doomsday troops"
Tack! Svenskt 82-mangel. Satan så bra.

7, Skitsystem "Den mörka floden i vårt hjärta"
Mums!

8, Crass "Big Man. Big M.A.N."
Glufs!

9, Wolfpack "Outlaw vagabond"
Smack!

10, Krigshot "Vapaa maa"
Ahhhhhh!

11, Pipettes "Sex"
Slurp!

12, Krigshot "En jävla tragedi"
Dubbel-mums!

13, Leaves Eyes "New found land"
Mmm... vad goth... (sorry!)

14, Mike Ness "Ballad of a lonley man"
Nej... nu blev det segt igen... jag vill ha dyngvev.

15, Bob Dylan "Nashville skyline rag"
Arrrrggghhhhh - inte nu! Jag fuskar... byter spår...

16, Uncurbed "Kill the government"
Yes - mangel mangel mangel.

17, Versuate Stiefkinder "Wiederstand"
Ta aldrig slut...

18, Manu Chao "Denia"
Oki, nu rullar tåget ändå in i Helsingborg.

Uppenbart att jag var sugen på mangel i dag oh jag blev nästan hörsammad av DJ Zen.

G.B.H.
City baby attacked by rats
City babys revenge - 101 ways t o kill a rat

Jönköpings kulturhus en kall höstdag 1984.
På scen: G.B.H.
Sångaren Colin Abrahall som vanligt klädd i svart - skjorta, jeans och boots. Det tar bara några sekunder innan den första loskan träffar. Under några minuter står Colin i ett salivregn. Den svarta skjortan blir vitprickig.
Colin rör inte en min.
Han fyller munnen med öl som han gurglar runt i munnen ett par varv.
Sedan spyr han ut den över publiken. De mest hängivna längst fram försöker fånga vätskan med sina tungor.
Inte så konstigt att jag föll för GB.H.
Den briljanta livevideon från Victoria Hall i Hanley 1983 visar ett snarlikt händelseförlopp. En vitprickig punkvokalist står i ett skyfall.
Men den skiljer sig på en viktig punkt.
Gitarristen Jock Blyth träffas av en riktig blaffa på kinden. Det bekommer honom inte. Han spelar vidare medan slemmet rinner nerför hans ansikte. Ett par låtar senare zoomas hans plyte in i igen. Snorloskan har sakta tagit sig ner till hakan. Det ser ut som om en snigel har slafsat ner hans kind.
Det är motbjudande, men Jock spelar vidare som inget hänt.
Inget stoppar ett punkband.
Och jag slås idag över hur tiden förändrar.
Då - var jag en spottande punkrockare.
Idag - spottar jag inte... lika mycket.

Men vissa saker förändras inte, exempelvis åsikten att "City baby attacked by rats" och "City babys revenge - 101 way to kill a rat" är två av de coolaste punkwax som spelats in. Album som gjorde Birminghamkvartetten odödliga.
1981 lades grunden med sensationella tolvan "Leather, bristles, studs and acne", som innhöll klassikerna "Race against time", "Nechrophillia" och "Generals". Utgåvan följdes av de legendariska sjutummarna "No survivors" och "Sick boy". Vinylerna fick tidningen Sounds punkgeneral att gå i spinn. "Pogopärlor som kommer att tilltala såväl hardcorepunks som Motörhead-fans" skrev han.
Och visst hade G.B.H. berett vägen för något storartat. Den första bekräftelsen på det var fullängdsdebuten "City baby attacked by rats" (1982).
Tretton låtar klockren pogopunk med attityd och hjärta. Rått mangel kombinerat med tyngd och melodi. Låtlistan är en blöt dröm med titlar som "Maniac", "Time bomb", "I'm the hunted" och den inte fullt så politiskt korrekta "Slut".

Det skulle bli ännu bättre.

Singlarna "Give me fire" och "Catch 23/Hellhole" brann och elden tog sig rejält till album nummer två - "City babys revenge - 101 way to kill a rat" (1983). G.B.H. sprudlade av självförtroende efter sina första succéår och vågade ta sitt sound ett steg vidare. Musiken flirtade friskt med den tidens hårdare metal och tonen hade blivit markant tuffare.
Självsäkerheten kan ha haft andra orsaker. Jag bara spekulerar, men flera av texterna beskriver i bästa Beatles-anda trippar in i det okända. I "The forbidden zone" skaldas:

Thugs in lingerie greet you
Bitch queens with tattoos will eat you
You haven't got a watch but it's nearly four
And there's a police knocking on your door.

Och "Faster faster" indikerar att det som skildras i "Drugs party in 526" inte är ett saftkalas:'
I cannot sleep when I'm in this state
My mind is running accelerate
I'm talking fast not saying much

Allt handlar dock inte om upplevelser i det okända. Tuppkammarna spyr galla över den diplomatiska immuniteten och kristendom. Dessutom ges en syrlig passning till feministrörelsen i "Womb with a view". Om förlagans reportoar var en våt dröm är denna rena multipla orgasmen:
"Diplomatic immunity", Drugs party in 526", "See the man run", "Vietnamese blues", "The forbidden zone", "Vallley of death", "City babys revenge", "Pins and needles", "Christianised cannibals", "Faster faster", "High octane fuel" och "I feel alright".
Efter denna milstolpe tappade G.B.H. tyvärr fokus, såväl i sin musik som i sinverklighetsförankring, och började ge ut skivor den ena blaskigare än den andra. Men dessa två utmärkta verk, ssamt första tolvan, bör finnas i varje skivsamling av rang.

Newtown Neurotics
The long goodbye – Fulham Greyhound 29th October 1988 (Cherry Red)

Newtown Neurotics (eller Neurotics som de kallade sig de sista åren) från Harlow, London, tillhör punkens finaste ögonblick. ”Hypocrite” hette debutsingeln som kom 1979 på egna etiketten No Wonder, men det var först tre år senare som det slog på allvar med anti-Thatchersmockan ”Kick out the tories”. Kanske en av de tjugo bästa punklåtarna någonsin. 1983 kom den fina första fullängdaren ”Beggars can be choosers” (Razor).

Och formeln för trions punkrock var melodier och politik. Clash, Ramones och Buzzcocks, fast giftigare, intelligentare och med mer hjärta. Steve Drewett sjöng med sådan hetta och inlevelse att man som lyssnare inte kunde annat än sjunga med och nicka instämmande.
Samma sak händer när tittar igenom den nästan två timmar långa avskedsspelningen från ett packat Fulham Greyhound. Steve (även gitarr), Colin Dredd (bas) och Simon Lomond (trummor) vet att det här sista gången de spelar tillsammans, på grund av Simons sjukdom, och de brinner som aldrig förr. Låtarna framförs med glödande hjärtan och som tittare försvinner tid och rum när bomberna ”Kick out the tories”, ”Mindless violence”, ”Suzi is a heartbreaker” och ”Fighting times” exploderar.
Vännen och samarbetspartnern, tillika punkpoeten, Attila The Stockbrooker dyker naturligtivs också upp denna festkväll i ett kyligt höst London.
Inspelningen är gjord med en kamera av ett fan på plats, vilket innebär att kvaliteten inte är den bästa. Men har du överseende med det väntar en smått magiskt tillställning med New town Neurotics.

Casualties
Can’t stop us (Side One Dummy)

Klassfrågorna hamnar, något överraskande, i fokus när New York-spikesen Casualties drar på turné till Mexico och Japan.
Turnén börjar i Mexico. Spelningarna äger rum i fallfärdiga kåkar eller utomhus, punksen dricker öl ur plastpåsar och ser ut som faan. Mentaliteten är stenhård. Ett gig i Mexico City ställs in eftersom arga punkare löper amok på grund av de dyra biljettpriserna. De försöker storma lokalen, när det inte går tänder eld på rasket istället. Polisen kommer och kravaller bryter ut. Casualties gömmer sig långt in i logen.

Dagen efter lyckas bandet genomföra en gratis utomhusspelning i ett ruggigt kvarter. En ung crustare pekar finger åt bandet och kallar dem kapitalister. Sångaren Jorge plockar upp killen på scenen för diskussion. Crustsnubben med Mob 47 på ryggen förklarar varför han tycker Casualties är kapitalister, varför bandet sålt sig sig. Inträdet till giget låg på sexton dollar, mycket pengar för den som inte har några. Jorge i sin tur förklarar att pengarna ska täcka väsentliga saker som bensin och mat för hela turnésällskapet. Mob 47-killen ger inte mycket för den förklaringen och lämnar scenen genom att en än gång spotta ur sig ”kapitalister”. Casualties drar igång sin hårda britt-inspirerade punkrock och i piten ser det ut som om det är pitbull-fighting.

Några veckor senare är det dags för Casualties att besöka Japan. Här köar de japanska punkarna på raka led till klubbarna. Välklädda och välfriserade. Nitarna blänkar, håret är omsorgsfullt sprayat. T-shirtsen med bandnamnen ser nyinköpta ut och alla ler. Framför scenen är det ingen som vrålar ”kapitalister” åt bandet för alla har fullt upp med att plåta idolerna med sina mobilkameror. Efter konserten går ett sällskap till en sushirestaurang där alla mycket artigt tar av sig sina skodon innan de sätter sig till bords. Dagen efter är det skivsignering i den stora punkbutiken.

Jag tror inte att syftet med ”Can’t stop us” var att skildra klasskillnader, jag är övertygad om att Casualties ville ge ut en dvd med en bunt häftiga livebilder från exotiska platser där killarna lattjar omkring. Men som sådan fungerar inte den här filmen alls. Liveljudet är uselt, så uselt att man i efterhand lagt på studioljud på de flesta låtarna. Och bilder på grabbar som åker buss och stojar med varandra har ju aldrig varit särskilt kul. Men klassdimensionen gör den här dvd:n intressant.

Holidays in the sun – The greatest punk rock gig on the planet… ever!

Dinosaurie. Fossil. Dront.
Det är många olika funderingar kring det historiska djurlivet som dyker upp i tankarna när den nästan fyra timmar långa filmen ” Holidays in the sun – The greatest punk rock gig on the planet… ever!” spelas upp.
Ja även biologer med inriktning på mossa har mycket att hämta i denna välmatade Spielberg-influerade rulle.
Men för oss som gillar musik är den bara tragisk.
Här gör gamla hjältar bort sig på löpande band. De unga och arga har förvandlats till företagsrockande fåntrattar i lustig utstyrsel.
Ingen stil. Ingen klass. Ingen attityd.

1996 firade punken tjugoårsjubileum. Plats för skådespelet var Blackpool av alla platser på jorden. Punkrockare i alla åldrar dök upp för att förlusta sig bland K-märkta orkestrar och visst lät bandlistan bitvis som en våt dröm: Anti-Nowhere Leuage, One Way System, G.B.H., Sham 69, External Menace, 999, Special Duties, Zounds, Buzzcocks, Slaughter & The Dogs, TV Smith och Blood. De flesta återbildade för evenemanget, några nya förmågor och så ett par gäng som hållit ut i två decennier.

Det mesta är så häpnadsväckande uselt att jag flera gånger rodnar och slänger mig över fjärrkontrollen för att spola. Blood slaktar sin förtjusande stänkare ”Such fun”. Special Duties har bytt ståplats mot tv-soffan. Jimmy Pursey i Sham 69 är så gammal och trött att man helst vill ringa färdtjänst åt gubbskrället. Buzzcocks skränar fram olidliga versioner av ”Boredom” och ”What do I get” så att öronen tåras. Och X-Ray Spex (här under namnet eX-Ray Spex) har mage att ställa upp på det här spektaklet utan Polly Styrene. Det var ju hon som var X-Ray Spex, tänk Motörhead utan Lemmy Kilmister.
Och så en uppsjö av urusla akter som inte ens var bra då det begav sig: Notsenibles, Capo Regime, Drones och Crack. Och en drös av obegripliga konstellationer som inte satt några som helst avtryck (vilket rimmar illa med Jurassic Park-temat) B-Bang Cider, Stains, V2 och Suburban Studs.
Det är anmärkningsvärt dåligt. Jag förstår nu hur tankade de kompisar var som åkte på Holidays in the sun 1996 och sedan berättade om hur fantastisk denna festival var.

Det finns några få ljusglimtar. Märkligt nog visar det sig att den äldste gubben av de alla – Charlie Harper och hans U.K. Subs är allra bäst. Men så har de ju spelat konstant sedan Johnny Rotten skrek sig igenom ”Anarchy in the U.K.”. Subs bjuder på klassiska utbrott som ”Tomorrow girls” och ”Warhead”, den sistnämnda riktigt bra. Animal i Anti-Nowhere Leuage förgyller också denna förhistoriska odyssé.

Det är emellanåt småkul att få följa med backstage, som när Jimmy Pursey bittert konstaterar att eX-Ray Spex får femtusen pund för sin spelning utan Poly Styrene när Sham 69 bara får tvåtusen.
Hade man klippt ner den här filmens tre timmar och fyrtiofem minuter till en dokumentär på en timme, där fokus främst lagts på alla de människor som vallfärdat till Blackpool skulle det ha blivit en intressant skildring. För ljud och bild är överraskande bra.
Nu kan denna övergödda brontosaur bara intressera forskare och i viss mån även fältbiologer.
Dinosaurie. Fossil. Dront.
Det växer mossa på lämningarna från forntiden.

SHAM 69
Tell us the truth
That’s Life
The adventures of Hersham boys
The game

Sham 69 debuterade 1977 med singeln ”I don’t wanna” som producerades av John Cale från Velvet Underground.
Sedan gick det undan.
Turbulent är nog det minsta man kan kalla åren 1977-1980 för Sham 69.
De hann ge ut tio singlar och fyra album.
Splittras och återbildas och splittras.

Sham 69 satte djupa avtryck i punkhistorien med ett pärlband av klassiska låtar och inspirerade en helt ny generation av slynglar – som skulle komma att kallas oi.
Det finns flera anledningar till att killarna från Londons södra förorter blev ett så tongivande namn. Men det allra viktigaste var låtskrivarparet Jimmey Pursey (sång) och Dave Parson (gitarr). Tillsammans skrev de för tiden stenhårda punkprojektiler som ekade från gatorna och de kryddade med läktarrefränger så spänstiga att dagens Ultras ter sig som Anderssonskans Kalle.

Sham 69 var inte kläddesigners eller konstvetare. Sham 69 var arbetarklass och deras musik handlade om arbetarklass. Exempelvis är skivan ”That’s Life” från 1978 en temaskiva som beskriver några dagar i en tonårings liv utifrån det egna klassperspektivet.
”We’re the people you don’t wanna know. We come from places you don’t want to go”, sjunger Pursey i “Angels with dirty faces” och kidsen med samma bakgrund kunde utan problem identifiera sig med bilden Sham 69 målade upp.
“That’s life” är en spännande platta och bandet lyckades förvalta tema-idéen genom de tolv spåren, även om det blir ganska grabbigt till och från. De få gånger tjejer eller kvinnor dyker upp i låtarna eller i dialogerna mellan låtarna så rör det sig uteslutande om sura flickvänner, knäppa systrar som ockuperar badrummet eller arga mödrar som gnäller…

”That’s life” gavs ut i december 1978, men redan ett halvår tidigare hade Sham 69 albumdebuterat med ”Tell us the truth”. En sida live, en sida studio – för att minimera kostnaderna. Livesidan är fantastisk och fångar utmärkt den energi som Hersham Boys spred. Och trots att jag hört den tusentals gånger ryser jag fortfarande när publiken tar tag i exempelvis ”Borstal breakout” och sliter den i stycken tillsammans med bandet. Det är tungt och ruffigt läktargung.
Studiosidan är full av klassiska punkhymner som ”Hey little rich boy”, ”It’s never to late” och ”Tell us the truth”.
Det handlar om en kvartett som brinner. Varje riff känns äkta, som om de vill tatuera in varje upprorisk ton på sina kroppar – visa att de menar allvar, visa att de är på allvar. Gatan viskar inte eller ber om ursäkt, den skriker och tar plats. Sham 69 skrek högt.
Sådant har naturligtvis sitt pris.

“If the kids are united,
They we'll never be divided.
If the kids are united,
They we'll never be divided”

Ett sådant budskap går inte hem i alla läger. Nazister började dyka upp när Sham 69 spelade. Bandet svarade med att lira på uttalat antirasistiska tillställningar, vilket fick till följd att våldet eskalerade.
Under en konsert i Aylesbury i januari 1979 förklarade Jimmy Pursey att det skulle bli bandets sista liveframträdande. Droppen var en spelning några dagar tidigare som urartat i våldsamheter och Pursey lämnade scenen gråtande.

“If the kids are united,
They we'll never be divided.
If the kids are united,
They we'll never be divided”.

Sham 69 splittrades i juni 1979.
Men på den tredje månaden skulle de återuppstå.
I september kom ”The adventures of Hersham boys” där killarna på omslaget är utklädda till cowboys – i refrängen till ”Hersham boys” kommer förklaringen ”They call us the cocknet cowboys”. Få förstod vad det handlade om. Visserligen en del bra låtar av Pursey/Parson, punkens svar på Lennon/McCartney, men som helhet förvirrande. Och det ryktades om att Pursey fått storhetsvansinne och såg sig själv som rockstjärna med stort r.

Sommaren 1980 kom ”The game” och precis som på ”The adventures of Hersham boys” varvas utmärkta punksnytingar med blaskigt nonsense. Energin var slut. Sham 69 hade slutat brinna – som band.
Jimmy Pursey spelade tillsammans med Steve Jones och Paul Cock från Sex Pistols in låten ”Natural born killers” under vinjetten Sham Pistols. Dessutom fortsatte Pursey skriva punkhistoria som producent åt Cockney Rejects och Angelic Upstarts.
Dave Parson, Ricky Goldstein (trummor) och Dave Treganna bildade Wanderers med Dead Boys-vokalisten Stiv Bator. De släppte det utmärkta albumet ”Only lovers left alive”.
1987 återbildades Sham69 igen.

(Öresundstågen går snabbare)




Jag hade tänkt att läsa Orhan Pamuks Snö på tåget till Helsingborg i dag, men tåget var packat och läsro var inte att tänka på. DJ Zen fick stå för underhållningen i stället - och nog verkade det som om slumpen hade lärt sig ett och annat från gårdagens något förvirrade blandning.

1, Thåström "Stjärna som är din"
Lysande val.

2, Thåström "Hon och han"
Näst bästa spåret från solodebuten.

3, Neko Case "If you knew"
Singer-songwriter ess från countryscenen.

4, Hellnation "Scared fuckup"
Bästa råpunkbandet. Ken Hellnation basar också över ultracoola skivbolaget Sound Pollution.

5, Black Sabbath "Paranoid"
Klassiker.

6, Nirvana "Rape me"
Det var, tyvärr, inte i går man lyssnade på den här plattan.

7, Shangri-Las "The train from Kansas City"
Klassisk New York-pop.

8, Clockwork Crew "Clockwork army"
Norrköpings Sham69.

9, Totalitär "Frihet att vilja"
Fet anarkopunk på svenska.

10, Face Down "Insanity"
Thrashfavorit.

11, Eldkvarn "Telefon bok"
Plura är en udda fågel i det här sammanhanget.

12, Today Is The Day "Spotting a unicorn"
Fullständigt galen.

13, Uncurbed "The strike of mankind"
Dalarnas hårdaste råpunkband.

14, Disco Volante "No regrets"
Energi, energi, energi!!!

15, Mässmörd "Inget val"
Crustkäng.

DJ Zen var som ni kan se på ett riktigt solskenshumör och den här blandningen av låtar, bortsett från Eldkvarn, hade jag nog kunnat tänka mig att sätta ihop själv.

Noterbart: I går skrev jag "Dock ska påpekas att charmen med en oberäknelig DJ är att du får höra låtar du glömt bort, som Shangri-Las eller Mässmörd", å vad händer - av 600 olika titlar  och 6 400 olika låtar väljer DJ Zen ånyo ut just de två banden. Om jag inte var så trött så skulle jag räkna sannolikheten för det scenariot.

Kriminella Gitarrer
Förbjudna Ljud 1977-1979

Den 21 februari 1978 släpptes den allra första svenska punksingeln – ”Vårdad klädsel”.

”Vårdad klädsel för att komma in
vårdad klädsel för att komma in
dit går jag aldrig i mitt liv
vårdad klädsel för att komma in.”

Två minuter av energi, två minuter av raseri, två minuter av kärlek, två minuter som skrev historia.
Och allt hände på landsorten. I den lilla nordvästskånska orten Klippan.
Embryot till klassiska Kriminella Gitarrer föddes redan 1974 när Stry Terrarie tillsammans med några polare från gymnasiet bildade Riot, influerade av New York Dolls, Doors och Velvet Underground.
Men som så många andra lusläste Stry den brittiska musiktidningen NME och hängde med i utvecklingen och sommaren 1976 åkte han till London, där han bland annat såg Sex Pistols live. Tanken på att bilda ett svenskt punkband som skrev svenska texter föddes.
Stry spelade sista gången med Riot sommaren 1977, hösten samma år bildades Kriminella Gitarrer. I december gör de sin första spelning på Snyggatorpsskolan i Klippan. Månaden senare spelar Anders ”Stry Terrarie” Sjöholm (sång), Alf ”Affe” Olsson (bas), Mats ”Mats P” Pettersson (gitarr) och Per-Åke ”Sticky Bomb” Holmberg in ”Vårdad klädsel” och ”Förbjudna ljud” i Studio Bombadill under Pål Spektrums ledning.

”Alla dessa flotta ställen
danspalats för hycklare
kläderna är flotta på folket vill man spotta
och jag hoppas att allt brinner ner
då står dom där i askan.”

Så skrivs historia.
Ett par månader senare var det dags för singeln nummer två ”Silvias unge”, som även innehöll ”Hitlers barn” och ”Anarki”. Och strax därefter flyttar Stry från Klippan till Malmö.
Kriminella Gitarrer fortsätter utan sin kreativa kraft, man tar in Olle ”Olle Bop” Drejare (tidigare i Torsson). Med den nya sättningen fästs den klassiska och radioförbjudna ”Knugen Skuk” samt singeln ”36 patroner”. Hösten 1979 upplöses bandet.
Tre singlar och femton konserter hann det bli under de två åren.
Och så skrev de historia.

”Undrar när dom förbjuder oss att spela rock
kriminella känslor genomsyrar mig
ser mig själv på tv som brottsling nummer 1 …
… Vi är kriminella gitarrer”

På den arkeologiska utgrävningen ”Förbjudna Ljud 1977-1979” finns i princip allt Klippans punkhjältar hann spela in. Här är singlarna och ”Knugen Skuk”. Här finns ”Anna-Greta Leijons ögon” som följt Stry genom åren och ”Stockholms Pärlor” som Ebba Grön senare gjorde en nyinspelning på. Det är en ynnest att under en dryg timme få följa med bakåt i tiden, hänga i Studio Bombadill och lyssna på några av den svenska punkens allra första ögonblick.