SÖDRA PROMENADEN

Tåget mellan Malmö och Helsingborg tog i dag 55 minuter, för att fördriva tiden lät jag min mp3-spelare agera DJ och körde 6 400 låtar på random play. Resultatet blev... annorlunda.

1, Shangri-Las "Paradise"
Klassiskt New York popband från 60-talet som med glada melodier behandlade ganska mörka teman.

2, Mässmörd "Wasted lifes"
Svensk käng/crust.

3, Blondie "No imagination"
New wave-punk. Debbie Harry är grym.

4, Posion Girls "Desperate Days"
Anarkopunkpop. Vi Subversa är grymmare.

5, Rolands Gosskör "BSS"
Punkrock

6, Alison Krauss "Crazy faith"
Country med själ.

7, Billy Bragg & Wilco "One by one"
Från Woody Guthrie-tolkningarna.

8, Atari Teenage Riot "Into the death" (liveversion)
Musik som löper amok.

9, Trail Of Tears "The burden"
Goth metal-hångel från Norge.

10, Garbochock  "Nirvana"
Stry Terrarie vidgar begreppet punk.

11, Schleim-Keim "Daddy nach dem pornofilm"
Rå punk från DDR.

12, Advance Patrol "Ett land som är tryggt"
Malmös bästa hip hop akt.

13, Royal Stakeout "In the name of God"
Streetpunk från Örkelljunga - bara en sådan sak.

14, Demented Are Go "Holly hack jack"
Psychobillyweirdos.

Och när man ser den låtlistan inser man att det inte är en tänkande, kännande människa som ligger bakom urvalet. Inte någon som har suttit i timmar på golvet med en drös skivor och kassetter (vissa av oss lyssnar fortfarande på sådana) framför sig och vägt låtar mot varandra. (Jag vet inte hur många High fidelity-muppar jag umgåtts med genom åren - yepp, och jag var också en av dem.)

Jag tycker visst att - för enkelheten skull kallar vi det - blandband kan vara spretiga. Men den här blandningen är som en pizza med pommes frites, spenat och äppelmos. Var för sig - mums. Men tillsammans - rätt oaptligt. Hade Zen i förväg berättat vilka 14 låtar som skulle spelas hade jag valt att lyssna på något helt annat. Dessutom är det anmärkningsvärt att mp3-spelaren i de flesta fallen väljer ett av de svagare spåren med artisten. "The burden" med Trail Of Tears är fem minuter meningslöshet och "No imagination" är knappast ett av Blondies starkare kort.

Dock ska påpekas att charmen med en oberäknelig DJ är att du får höra låtar du glömt bort, som Shangri-Las eller Mässmörd, och det är det som gör det så ballt för en musiknörd att han nästa gång - på nytt - väljer random play. Men en önskan om att bli överraskad av den där låten som är glömd sedan länge men är så förbaskat bra.

55 minuter lär återkomma.