SÖDRA PROMENADEN

GBH
Live in Los Angeles/Live at Victoria Hall

Jag har sett en del fantastiska konserter genom åren och en av de bästa liveupplevelserna var GBH i Jönköping i frusen höstdag 1984. Jag har nämnt den tidigare och tänker inte komma dragande med en massa suddiga vykort från förr eftersom det räcker med att du tjackar dvd:n ”Live in Los Angeles/Live at Victoria Hall” så kommer du förstå vad du missat.

Jag talar inte om den muggiga Los Angeles-liven från 1988. GBH hade kraschat och framför en massa pissiga låtar från bandets absolut sämsta skivor. De lyckades till och med kvadda klassiker som ”Sick boy”, ”City baby attacked by rats” och ”City baby’s revenge”.

Nej, spola fram till punkorgasmen på Victoria Hall, Hanley England istället.
Året är 1983 och gänget från Birmingham levererar en oförglömlig spelning inför en fanatisk publik. Tro det med de låtarna: ”Sick boy”, ”Maniac”, ”Time bomb”, “Mantrap”, ”Nechrophilia”, ”Hellhole”, ”I am the hunted”, ”Generals”, ”Catch 23”, ”Give me fire”, ”City baby attacked by rats”, ”No survivors” och ”Alcohol”.
Det är mangel från start till mål och inget tjatter mellan låtarna. Punkomberna exploderar en efter en.

Och när man inte gottar sig åt musiken kan man ha skoj och spana in punksen på plats som försöker erövra scenen i hårda duster med inte så snälla scenvakter.
Det finns några scener som jag alltid gillat. Som när en bitig bootboy på två meter hoppar upp och tar ett par raska kliv till sångaren Colin Abrahall ölburk, snubben sveper ett par klunkar och hoppar sedan jämfota ner i publikhavet. Colins ömsom förvånade ömsom roade blick är oslagbar. En annan favorit är när en svartklädd mohikan får en puss av Colin och glad i hågen slår en volt ner i publiken, som påpassligt flyttar på sig. Humor. Det är även det loskregn som öser ner över scenvakterna ner de ska laga en monitor längst framme vid scenen, där hade det inte räckt med paraply om man säger.
Live at Victoria Hall är en av de bästa konserterna jag sett - hemma i soffan!