När cirkusen kom till Blackpool

dvd
Holidays in the sun – The greatest punk rock gig on the planet… ever!

Dinosaurie. Fossil. Dront.
Det är många olika funderingar kring det historiska djurlivet som dyker upp i tankarna när den nästan fyra timmar långa filmen ” Holidays in the sun – The greatest punk rock gig on the planet… ever!” spelas upp.
Ja även biologer med inriktning på mossa har mycket att hämta i denna välmatade Spielberg-influerade rulle.
Men för oss som gillar musik är den bara tragisk.
Här gör gamla hjältar bort sig på löpande band. De unga och arga har förvandlats till företagsrockande fåntrattar i lustig utstyrsel.
Ingen stil. Ingen klass. Ingen attityd.

1996 firade punken tjugoårsjubileum. Plats för skådespelet var Blackpool av alla platser på jorden. Punkrockare i alla åldrar dök upp för att förlusta sig bland K-märkta orkestrar och visst lät bandlistan bitvis som en våt dröm: Anti-Nowhere Leuage, One Way System, G.B.H., Sham 69, External Menace, 999, Special Duties, Zounds, Buzzcocks, Slaughter & The Dogs, TV Smith och Blood. De flesta återbildade för evenemanget, några nya förmågor och så ett par gäng som hållit ut i två decennier.

Det mesta är så häpnadsväckande uselt att jag flera gånger rodnar och slänger mig över fjärrkontrollen för att spola. Blood slaktar sin förtjusande stänkare ”Such fun”. Special Duties har bytt ståplats mot tv-soffan. Jimmy Pursey i Sham 69 är så gammal och trött att man helst vill ringa färdtjänst åt gubbskrället. Buzzcocks skränar fram olidliga versioner av ”Boredom” och ”What do I get” så att öronen tåras. Och X-Ray Spex (här under namnet eX-Ray Spex) har mage att ställa upp på det här spektaklet utan Polly Styrene. Det var ju hon som var X-Ray Spex, tänk Motörhead utan Lemmy Kilmister.
Och så en uppsjö av urusla akter som inte ens var bra då det begav sig: Notsenibles, Capo Regime, Drones och Crack. Och en drös av obegripliga konstellationer som inte satt några som helst avtryck (vilket rimmar illa med Jurassic Park-temat) B-Bang Cider, Stains, V2 och Suburban Studs.
Det är anmärkningsvärt dåligt. Jag förstår nu hur tankade de kompisar var som åkte på Holidays in the sun 1996 och sedan berättade om hur fantastisk denna festival var.

Det finns några få ljusglimtar. Märkligt nog visar det sig att den äldste gubben av de alla – Charlie Harper och hans U.K. Subs är allra bäst. Men så har de ju spelat konstant sedan Johnny Rotten skrek sig igenom ”Anarchy in the U.K.”. Subs bjuder på klassiska utbrott som ”Tomorrow girls” och ”Warhead”, den sistnämnda riktigt bra. Animal i Anti-Nowhere Leuage förgyller också denna förhistoriska odyssé.

Det är emellanåt småkul att få följa med backstage, som när Jimmy Pursey bittert konstaterar att eX-Ray Spex får femtusen pund för sin spelning utan Poly Styrene när Sham 69 bara får tvåtusen.
Hade man klippt ner den här filmens tre timmar och fyrtiofem minuter till en dokumentär på en timme, där fokus främst lagts på alla de människor som vallfärdat till Blackpool skulle det ha blivit en intressant skildring. För ljud och bild är överraskande bra.
Nu kan denna övergödda brontosaur bara intressera forskare och i viss mån även fältbiologer.
Dinosaurie. Fossil. Dront.
Det växer mossa på lämningarna från forntiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback