SÖDRA PROMENADEN

Stenhård punkblues och svarta ballader

Distortionen är total. Conny Nimmersjö plågar sin gitarr till max. Det gnisslar och stökar, det är skevt, fult och avigt. Det grymma kompbandet med Pelle Ossler i spetsen manglar frenetiskt stenhård punkblues. Scenen exploderar i ett hav av ljus och oljud. En sekund av tystnad, sedan hörs bara Thåströms raspiga röst  - "Han rökte röda Commerce utan”. Numret om pappan, yrkesmilitären, i ”Främling överallt” är kvällens största stund och det känns som om Thåström välter den slutsålda Olympen i Lund. Rått och vackert, energiskt och avskalat.

Och precis så skulle man kunna beskriva den nästan två timmar långa konserten, den sista på vinterturnén. Ena stunden en svart ballad där Thåströms röst skär som en kniv genom lokalen. Mellan vers och refräng exploderar publiken och så tystnad - och sedan rösten som fängslar. Några stunder senare är det furiöst mangel. Thåström ser ut att ha blivit koreograferad av någon ur Gökboet. Han irrar planlöst fram och tillbaka över scenen som en spastisk slängdocka, och så det där supercoola kompbandet som bara fortsätter att hamra och trasa sönder och riva ner. Energin är total.

Konserten bygger på hans solokarriär och främst på senaste plattan, den självbiografiska ”Skebokvarnsv. 209. Thåström betar av åtta av de elva spåren. Men han gräver också djupt i sin digra låtkatalog - vi får förvisso inget Ebba Grön. Däremot en rad Imperiet-klassiker: ”Kriget med mig själv”, ”Århundradets brott” och ”Du ska va president”. Dessutom ett par sololåtar han skrev innan Peace Love And Pitbulls-äventyret: en blixtrande ”Alla vill till himlen” - som presenteras som en ”Timbuktu-cover” - och en glödhet tolkning av den underskattade pärlan ”Djävulen och jag”.

Men det finns några detaljer som drar ner helhetsintrycket en aning. Vissa delar av låtvalet är diskutabelt. Exempelvis tillhör inte ”Som eld” och ”Karenina” de starkaste stunderna i Thåströms snart 30-åriga karriär. Dessutom fungerade inte ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” alls. Hyllningen till Gun Club-sångaren är en av de finaste stunderna på ”Skebokvarnsv. 209”, men i plåtlådan Olympen fladdrar dramatiken iväg genom den öppna lokalen.

Men det där är förvisso bagateller och när Thåström ensam avslutar kvällen, i det femte extranumret, med Ulf Dagebys Dylan-översättning ”Bara om min älskade väntar” känns det som om han något truligt omfamnar oss. Det är stort - och vackert. Närvaron var total.

Tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad 20 mars 2006.